Noms helande händer

Bakom ett tygstycke med rosa nallebjörnar hoppar jag ur shortsen och linnet och lägger mig till rätta på madrassen med vackert mönstrat tyg. Nom kommer snabbt med ett bomullstyg och höljer över mig. Jag sluter ögonen och väntar. Jag hör Nom plocka med flaskor och burkar med liniment. I ögonvrån ser jag henne lägga en handduk tillrätta intill mitt huvud.

Sedan stillhet. Jag vet att hon fört ihop sina händer framför ansiktet och ber en tyst bön. Om det är för att massagen ska gå bra, eller om det är för henne eller mig vet jag inte men det känns fint på något sätt.

Det är femte gången jag besöker Nom som arbetar på Chons massage- och taxiverksamhet. På framsidan som vetter mot den lilla gatan bedrivs uthyrningen av mopeder och salenger. Där går det också att boka taxi för att ta sig till Prauchap, Hua Hin eller Bangkok. Igår bokade vi vår avresa till huvudstaden till nästa fredag i samband med att det blir jullov.

På baksidan står bambubäddarna uppställda på rad och det finns ingen yttervägg som avskiljer djungeln utanför. Jag ligger och tittar på kokospalmernas bladverk som vajar i vinden och ser något som liknar en ekorre kila uppför den höga stammen. I ena hörnet finns en tvättmaskin och nytvättade kläder hänger på tork. Ett överfullt diskställ vittnar om att lunchen intagits och plockats undan. På det lilla bordet står en kvarlämnad riskokare.

Noms händer känns sträva mot min hud. Den varma beröringen får min kropp att slappna av. De senaste gångerna har det bitvis gjort fruktansvärt ont när hon bearbetat varenda muskelfäste i mina båda höfter. De onda höfterna har jag dragits med i drygt två år och i höstas visade röntgenbilderna att jag hade inflammationer i muskelfästena i höfterna och två kortisoninjektioner gjordes hemma i Sverige. När jag kom ner började den välbekanta smärtan åter att göra sig påmind och vid en första massage sa massören att ”hennes vän skulle kunna hjälpa mig”. Därefter har jag gått hos Nom.

Sakta men säkert har smärtan flyttat utåt i höften. Nom kan inte engelska så bra så vi kommunicerar mest genom att jag säger ”aj” eller ”okej”. Hon arbetar uppmärksamt för att se hur jag reagerar på hennes behandling. Hennes fingrar verkar vid det här laget känna till varje millimeter på min kropp där det finns någon muskelspänning. Av hennes kollega får jag veta att Nom jobbat som massör i tio år och att hon utbildat sig i Bangkok.

Jag tittar upp i det veckade plasttaket och räknar de små ödlorna som kilar omkring upp-och-ner. Nom pratar med mig på thailändska, jag ler och försöker förstå. Hon trycker lite extra vid skuldran till min högra axel och jag drar ljudligt in luft. Nom lättar på trycket, ler och masserar vidare.

Med knappt två veckor kvar i Huay Yang inser jag att även om jag inte hinner bli helt färdigbehandlad har Nom hjälpt mig en god bit på vägen med sina helande händer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *