Tio år att minnas

Vid frukosten satt jag och tittade ut över ett stilla hav. Även om jag befinner mig på andra sidan av den olycksdrabbade kusten är det svårt att förstå att det hände. Då för tio år sedan, när tsunamin drabbade den thailändska kusten, Burma, Indonesien, Sri Lanka och spred sig ända till Afrikas kust och nära 230 000 människor omkom när den tio meter höga flodvågen slog in över kusterna.

Jag tänker att de drabbade satt där precis som jag. Åt frukost och njöt av Annandagens lugn. De kunde inte ana, inte drömma om, att ett solglittrande paradis fyllt av förväntningar kunde förvandlas till ett levande helvete på bara några minuter.

På vår resa har vi träffat flera personer som på något sätt har anknytning till tsunamin 2004. En kille på planet till Bangkok bodde i Khao Lak när flodvågen kom. Han förlorade flera vänner och har sedan dess rest ner varje år som något slags terapi.

I Huay Yang lärde vi känna en familj som semestrat i Khao lak men åkt hem på juldagen 2004. Väl hemma i Sverige följde de nyhetssändningarna med en känsla av overklighet och av att ha undkommit med en hårsmån. Året efter åkte de tillbaka för att förstå och möttes av kala palmstammar som kapats där vågen träffade dem.

Under vår tid i Huay Yang och genom svenska skolan träffade vi skådespelaren Kjell Bergqvist och hans familj. Han skulle resa ner till Phuket för att medverka i direktsändning från det barnhem som en av hans och Karins vänner driver. Deras vän Susanne Jansson förlorade båda sina barn och sin före detta man i tsunamin och istället för att stanna kvar i Stockholm flyttade hon ner till Thailand och öppnade ett barnhem för alla de föräldralösa thailändska barn som förlorat sina föräldrar i flodvågen.

Varje år stöttar paret Bergkvist barnhemmet på olika sätt. På svenska skolan fick vi en dag besök av fyra cyklister som cyklat från Sverige till Phuket för att samla in pengar till barnhemmet. Cyklisterna inkvarterades hos Bergqvists och passade på att berätta om sin cykeltur på otroliga 1800 mil. I Kina fick de sällskap av en kines som hakade på och tillsammans drog de in cirka 300 000 kronor – pengar som verkligen gör skillnad här.

I somras lyssnade jag på ett gammalt avsnitt av P3 Dokumentär om Flodvågskatastrofen och jag rös då i den svenska högsommarvärmen precis på samma sätt som jag gör nu i den tropiska kvällen när jag tänker tillbaka på flodvågen. Jag minns de där dagarna i slutet av 2004 tydligt. Jag satt hemma i vårt nya hus, höggravid och följde nyhetssändningarna minut för minut samtidigt som tårarna rann nedför mina kinder. Jag minns att jag kände enorm tacksamhet över att jag satt där i säkerhet. Samtidigt kände jag enorm maktlöshet över att inte kunna göra något mer än skänka pengar via de telefonslussar som öppnades.

Samtidigt är det kanske just precis de minnena och tankarna som jag vill förmedla. Att det finns oerhörda behov runt om i världen där människor behöver hjälp på olika sätt. Och då blir paradoxen så tydlig och svårhanterlig. I skrivande stund läggs enorma summor på fynd på mellandagsrean. Och själv är jag inte bättre. Jag har lagt stora summor på denna resa. Låt oss bara minnas såna saker ibland, kanske lite oftare och agera på dem lite mer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *