Nedräkning och nyårslöften

Inne på vår åttonde vecka börjar vi så smått att räkna ner inför hemfärd. De sista två dagarna har gått märkligt fort. Som ett tidsslukande hål som öppnar sig på förmiddagen och allt för snabbt stängs igen när solen går ner i havet. Däremellan gräver vi i sanden och bygger städer, gubbar och landskap. I går fick Målarens trädgård kanta Paris stadsmurar som omgärdats av en vallgrav. I morse hade hälften spolats bort av tidvattnet. Men det gör ju inte så mycket när det finns tid att bygga nytt.

Bygga nytt. Häromdagen firade vi tolvslaget med att blicka ut över vår lilla bukt. Vi hade första parkett från vår gräsplätt framför huset och kunde följa de färgsprakande fyrverkerierna som sköts upp från en flotte en bit ut i vattnet.
När raketerna stillnat och krutröken lagt sig var det som om månen fick extra lyskraft och sken starkare efter midnatt. Strålarna träffade havet och fick vattenytan att gnistra som tusentals diamanter.

Ett nyår inrymmer så mycket. Förväntningar, löften om förändringar och förnyelse. Ofta tycker jag att det är en svår balansgång. Mellan att lova sig själv och andra saker och kraven på att lyckas uppfylla de nya löftena. Faller de i tillfällig glömska ligger de ändå där och mal som ett dåligt samvete jag blundar för.

Jag skrev till en vän på nyårsnatten. Hon hade inte valt sina nyårslöften än och jag tänkte att det var klokt. Jag hade själv snabbt hasplat ur mig några rader om att vara mer tolerant mot mina barn, kyssa min man oftare och lära mig lite ”latinomoves”. Det kändes både futtigt och bra i en knasig blandning. För kanske är de tre löftena tillräckligt enkla för att faktiskt infrias, även om jag känner att jag kunde ägnat dem mer eftertanke. För egentligen tror jag nog att det är så. Nyårslöften ska väljas klokt. Annars är det så lätt att de blir en börda.

I skrivande stund har vi fyra dagar kvar innan vi lämnar Thailand för den här gången. Att summera och sätta ord på vår tid här tänker jag inte göra. Varje summering och varje urval vi gör innebär alltid att vi väljer bort delar istället för att se helheten. Det kan vara bra ibland – men inte alltid. Att behålla en känsla kan vara så mycket större.
Jag låter istället varje text jag skrivit stå för sig själv. Och kanhända blir det en till innan vi åker. Eller varför inte när vi kommer hem. Till en vid det här läget en ganska efterlängtad vardag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *