Sov gott älskade mamma – vi ses i Nangijala

Den kom så till sist. Tidpunkten när du drog ditt sista andetag. Trots att vi alla visste var ingen av oss förberedd. Inte alls.
Att skriva för att sammanfatta din gärning känns som en av de svåraste texter jag skrivit. Men, jag lever mitt liv med ord och därför blir det också naturligt att jag sörjer dig med ord.

Kära mamma. När jag var liten fick jag alltid vara med. Jag minns hur vi bakade sockerkaka tillsammans efter lekis. Jag hade en egen liten miniform som jag fick hälla lite  smet i. Det mesta åt jag upp och jag vet att du också smakade. I tyst samförstånd räckte du mig den ena av visparna och som alltid var smeten godare än kakan. Det är den än idag.

Du hade ett stort hjärta och alltid rum för fler. Plötsligt kunde jag och mina syskon ha varsin kompis extra till middagen. Och du sa aldrig nej. Med lite mer rivna morötter och extra knäckebröd var det klart. Jag vet att hemma hos oss var alla alltid välkomna.

Genom att göra saker och agera, snarare än att alltid prata, har du levt ditt liv genom dina handlingar.
Du har varit en handlingskraftig och påhittig mamma. Ditt tålamod var stort när jag gång på gång skrev långa berättelser som aldrig ville ta slut. Jag minns att jag läste upp olika varianter och du kom med förslag så jag kunde sätta punkt någon gång.
Du har varit en fantastisk mormor som med outtröttlig närvaro lekt låtsaslekar och degat modellera i timtal med dina barnbarn. Det är jag dig djupt tacksam för.
Och jag vet att du var en uppskattad och aktad sjuksköterska som satte en ära i att vårda svårt sjuka patienter och ta hand om deras anhöriga.

Det var ett hårt slag när vi för ett och ett halvt år sedan fick veta att du var sjuk i ALS. Vi visste ju redan då, från den allra första dagen, att vi skulle förlora dig.
Om det är några ord jag kommer minnas dig särskilt för så är det formuleringen ”Vi får göra det bästa av situationen”. Det har du sagt otaliga gånger under min uppväxt och även med stor handlingskraft visat under mitt vuxna liv. Och jag minns att du sa det även då, den där dagen i maj när du ringde och berättade om dina läkares besked.
Jag vet att du och pappa har levt era liv så. Ni har alltid gjort det bästa möjliga av de situationer som livet bjudit på. Och jag har sett det gång på gång under din sjukdomstid. Du har kämpat så oerhört tappert med pappa vid din sida.

Morgonen när du till sist somnade in kände jag mig oförklarligt tyst. Med tusentals mil och sex timmars tidsskillnad mellan oss gick jag längs stranden och kände mig modfälld. Du fanns ständigt i mina tankar. När jag några timmar senare fick beskedet förstod jag. Med universums alla stjärnor som en länk runt jordklotet fanns jag med dig.

Kära mamma. Du har alltid funnits där. Du har alltid ställt upp. Du har alltid älskat.
Jag kommer sakna dig från djupet av mitt hjärta. Men minnas dig med ljus.

12 reaktion på “Sov gott älskade mamma – vi ses i Nangijala

  1. Hej Birgitta!
    Beklagar din sorg. Det är så definitivt att förlora sin mamma. Min gick bort i maj. Hon var så gammal så det var väntat, är man 97 har man ändå levt ett långt liv. Men ändå. Hon hade ju alltid funnits där. Det var till mamma jag ringde och berättade om stort och smått som hände i mitt liv. Plötsligt fanns där ingen att ringa. Saknaden följer med länge efteråt. Men livet går ändå vidare. Kram till dig. Maggi

    • Tack Maggi, för dina ord och för att du delade med dig. Jag tror att sorg är bland det viktigaste vi människor kan dela mellan oss. Kram

  2. Så skedde då det som du visste skulle komma. Och långt borta är du geografiskt, men inte i hjärtat. Så fina minnen du har av din mamma. Det förpliktigar på ett gott sätt, för goda förebilder behöver vi alla. Det är en gåva att du har haft en så fin förebild.

  3. Jag skickar en stor varm kram till dig o din familj❤️Dina fina ord om din mamma gör att hon lever vidare.

    • Tack Maria! Vi tar emot de varma kramarna. Låt oss ta den där Birgitta-fikan så småningom när vi kommer hem. Det skulle jag gärna vilja. Kram

  4. Jag beklagar sorgen Birgitta. Jag såg en dokumentär om ALS för några år sedan och vet hur hemsk sjukdomen är. Väldigt fin text du har skrivit om din mamma och era minnen tillsammans. Sköt om er! ❤️

    • Tack Johan! Ja, det är verkligen en fruktansvärd sjukdom som man inte önskar någon. Vi har dock nu perspektivet att lidandet är slut för mamma så det gör sorgen lite lättare att bära.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *