Några sista ord till min älskade pappa

Kvällen är obeskrivligt vacker när jag kör söderut genom landskapen på min väg till dig. I ett försök att hinna fram i tid. Dina lungor har intagits av detta förhatliga virus som härjar över hela jordklotet och jag är arg, uppgiven och rädd.

Utanför Sala brinner solen på väg ner bakom trädtopparna och himlen visar upp ett skådespel av orange, rosa och blekt lila. Jag har sällskap av den tunga yrkestrafiken, jag både kör om och möter lastbil efter lastbil och på något sätt är det som om jag har sällskap av dig – pappan med nästan alla bokstäver på baksidan av körkortet. Du har kört många mil på din resa, som motorcykelordonnans i lumpen och under en kortare tid som långtradarchaffis. Och du och jag har åkt mycket bil ihop. Du har liksom alltid skjutsat mig. Jag minns när jag flyttade till Karlstad och vi åkte genom de värmländska skogarna. En nedförsbacke blev till en anekdot: ”Här har jag varit med om det läskigaste som chaufför. Jag körde långtradare och det blev blixthalka, hela det bakre släpet släppte och började glida i sidled”. ”Vad gjorde du då?”, undrade jag. Jag fick ett korthugget svar, för det var sån du var, ganska kortfattad. ”Jag styrde upp det”.

Så klart. Du var ganska bra på att styra upp saker. Allt från köksbyggen och uteplatser till fasadbyten och finsnickeri. Du har lärt mig så mycket. En gång försökte du lära mig att göra handbromsvändningar. Jag hade nyligen tagit körkort och tänkte att det kunde vara kul att kunna. Det tyckte du också. Och det slutade med att vi gled ner baklänges i ett dike. Men det var inga problem – det var liksom inte det med dig.

I en brandgul gammal passat hade du ett kassettband med en ganska konstig blandning musik. Och den låt som spelades oftast var Trettifyran med Per Myrberg. Jag kommer ihåg att du gillade den för du nynnade med och trummade med handflatorna på ratten på ditt alldeles egna vis. Du hade ett särskilt sätt att digga. Med hälen i golvet och foten som distinkt flyttade sig från höger till vänster. Och du var en jäkel på att dansa. Och du älskade det – förde tydligt och tryggt. Vals, foxtrot, bugg och tango.

 

Jag hinner fram i tid. I slussen in till ditt rum får jag ta på mig all den skyddsutrustning som krävs. Den sista timmen jag sitter med dig sjunger jag. Det kändes som att det var det enda jag kunde göra och jag tror att du hörde mig. Låtar av Taube, Beatles, Marie Fredriksson, olika trallar och en snapsvisa. Till slut letar den sig in och jag börjar sjunga: ”Denna kåk har varit våran uti många herrans år…” Texten passar ju galet illa bitvis, men det skiter jag i för jag vet ju att du gillade den. Och till slut kommer textraden: ”Så jag tar farväl och stora tårar rullar på min kind, nu är det slut på gamla tider, nu går trettifyran i himlen in”.

Du dog på Valborgsmässoaftonens morgon. Ditt liv slocknade på en dag då jag tror att de flesta av landets valborgsmässoeldar aldrig tändes. För det är en märklig tid vi lever i. Inga eldar och inget förstamajtåg. Så många år som du gått längst fram i de där tågen, engagerad. Ibland som fanbärare. Jag minns att jag ett år satt på dina axlar.
Tack pappa för allt. För att du burit mig. Du har varit den bästa pappan och den allra bästa morfadern till mina barn. Och om det brann några eldar igår, brann de för dig. Nu ska jag bära med mig dig. I ljust minne.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *