Amerikanska helger – kanske ändå något att ta efter?

Om några dagar står Halloween för dörren. Utklädda barn som försöker se läskiga ut knackar på och ser uppfordrande på mig. ”Bus eller godis?”
Det gäller att vara förberedd. Ett år fick vi ett ruttet plommon slängt på ytterdörren när godisgåvan baserades på några små russinpaket…

Det känns ju så amerikanskt. Men visst, mina barn vill ju också ut och spöka och pröva lyckan med sina små godiskorgar.
Snart stundar dessutom Thanksgiving. En helg som vi normalt sett inte firar i Sverige. Av amerikanska filmer och tv-serier har jag dock förstått att helgen går ut på att ha gigantiska kalkonmiddagar med släkt och vänner och prata om vad man är tacksam för.

Jag har alltid tänkt att det känns så svulstigt och snudd på konstlat. Att uttrycka sin tacksamhet och gråtmilt höja sina glas till en skål i samförstånd. (Om nu min tolkade bild verkligen stämmer…)
Det är lite som med de amerikanska juldekorationerna. Ljusslingor som täcker tak och trädgårdar. Granar med pynt och pumlor ”en masse”. Det finns liksom ingen ände på extra-allt och super-size. Lite måttfullhet tack! Eller?

I somras höll jag på att förlora min bror. Han renoverade köket och råkade klippa i fel sladd. Ståendes på diskbänken for strömmen fram och tillbaka genom kroppen tills han föll. Min svägerska reagerade precis så som jag själv önskar att jag skulle göra i en sådan situation. Ringde 112. Kollade andningen och när bara luften strömmade ut men inte in, drog hon helt sonika ner honom från köksbänken och började göra hjärt- och lungräddning tills ambulansen kom.

Min bror och hans familj bor i Malmö och när vi träffade dem några veckor senare och satt och pratade om vad som hänt var det som att öppna en ventil. Mina tårar rann och jag kunde inte annat än känna tacksamhet. Jag är så tacksam för att min bror överlevde. Jag är så tacksam att min svägerska fanns där. Hon handlade med ett livsavgörande resultat.

Sedan dess har jag tänkt mycket på vad som får oss människor att känna oss tacksamma. Jag känner oerhörd tacksamhet inför mina barn. Både Leija som var så efterlängtad. Och Lykke som kom som en livlina till en avgrundsdjup sorg. Och så för att min bror lever idag. Men måste vi verkligen gå till livets ytterligheter för att kunna känna det där? Det som får oss att tänka och reflektera över livets förunderliga? Och då tror jag ändå att jag, men den historia jag bär på, ändå är hyfsat bra på att sortera i vad som är viktigt och mindre viktigt.

Nej. Jag ska banne mig jobba på att tillåta mig att vara lite mer amerikansk. Spöka med barnen för att de älskar det. Mota den skandinaviska minimalismen på dörren och plocka in lite mer pynt i mitt liv. Skita i ”less is more” och sluta gnälla över för mycket juldekorationer i affärerna redan i november.
Vem vet, jag kanske till och med kommer införa en Thanksgivning-middag där jag kommer be gästerna ta med sig en lista på vad de är tacksamma över. Så vi kan reflektera tillsammans. Tänka och känna och utbringa en skål. Jag hoppas någon vill komma.