Konsten att städa för rätt effekt

Jag städade härom dagen. Och för en gång skull lyckades jag göra det sammanhängande. Det händer nästan aldrig.
Man kan säga att jag är en ”etapp-städare”. Jag plockar undan ena dagen, åker till återvinningen andra dagen, dammar (förhoppningsvis) på tredje dagen, tar en svängom med dammsugaren på fjärde dagen för att sedan våttorka dag fem. Nio gånger av tio kommer det dessutom en helg mellan dag fyra och fem och där någonstans brukar det eviga städprojektet gå i stå och när måndagen kommer är det dags att börja från början…

Jag har kommit fram till att det är en skitdålig taktik. För det känns som jag och min man städar hela tiden. Och effekten blir liksom aldrig att huset känns nystädat.

Men häromdagen blev det annorlunda. Då blev känslan som när jag var barn. Och jag blev glad. Jag minns min mammas städprojekt när jag var liten. För det var faktiskt ett miniprojekt varje gång. Ett väldigt strukturerat sådant.

Mattorna samlades ihop i en hög och kastades ut. Blommorna flyttades fram från sina fönsterbrädor, fönstren ställdes upp och så igång med dammtrasa, dammsugning och moppning. På den tiden ”moppade” man, i alla fall i Sörmland. Vi hade en sån där med garnliknande naturfärgade trådar som grånade redan efter ett par gånger och som alltid såg misstänkt våtmöglig ut…

Jag minns särskilt städningen på vintern. Hur jag klagade över kylan från fönstren. Minns min mammas ord ”att det var nyttigt med lite korsdrag”. Hur golven blev kalla och mattorna nästan stela av att hänga ute. Hur härligt det sedan var att gå på dem med nakna fötter. Krispigt liksom. Och hur jag kunde se hur de våta avtrycken från golvmoppen sakta dunstade bort.

Som barn älskade jag den där nystädade känslan. Det infann sig alltid en ny energi med ett ny städat hus. Ett nytt lugn. En annan trivsel. Fram lockades en lust till nya projekt, nytt pyssel. Det är inte förrän i vuxen ålder som jag påmints om den där känslan.
Jag vill minnas att det nystädade kombinerades med doften av något nybakat. Men det kanske bara är i min ”Bullerby-iver” som jag frammanar sådana minnen. Jag vet inte.
Fast ibland fanns nog de nygräddade kanelbullarna där. På riktigt.

Hösten. Den var det bästa av allt. Då stuvades sommarmattorna undan och dörrarna som stått på vid gavel stängdes. Nu kunde man inte längre springa barfota ut och in som man ville. Fram plockades såpskurade trasmattor som tvättats utomhus i stora kar och som sedan långsamt torkat i sensommarvinden. De där såpskurade mattorna var lika viktiga för mig som det nya bänkpappret till skolbänken.

Jag vill ge mina barn det där nystädade. Men då behöver jag ändra strategi. Jag måste sluta dutta och börja storstäda mer sammanhängande. För att uppnå effekten när det nystädade skapar en korsning av både energi och lugn.
I sommar ska jag be att få låna min fasters gamla rostfria tvättkar.
Och hoppas på gynnsamt torkväder.