Mina tårar färgas i trikolorens färger

På en skakig film dokumenterat med en mobilkamera ser jag döda människor på gatan, folk som hänger ut genom fönstren och hur en kvinna hänger halvvägs ner, beredd att hoppa. Fotografen ropar på franska: ”Vad händer? Snälla, berätta vad som händer!”
Han ropar flera gånger. Men får inget svar. Plötsligt hörs skottlossning och människor som skriker.

Paralyserad följer jag klippet som publicerats på Aftonbladets webb. Jag har svårt att ta in det som hänt. Att någon tagit 80 personer som gisslan i en konsertlokal. Att flera skjutits. Att nästan 130 personer dött i Paris i flera terrorattentat i staden. Håret reser sig på mina armar samtidigt som jag försöker ta in vidden av det som hänt.

Plötsligt förstår jag inte vad det är jag ska vara rädd för. Någonstans har man klarat sig med sunt förnuft på sina resor i världen. Jag pluggade i Frankrike i mitten av 90-talet. Vissa saker undvek man – för säkerhet skull. Man åkte inte svarttaxi, gick inte hem själv mitt i natten, undvek bakgatorna i Barcelona när vi var där över helgen. I Indien följde man oskrivna regler som tjej och västerländsk turist. I Bangkok lika så.

Genom kloka val har jag ändå känt mig ganska trygg. Som tjej. Som svensk. Som världsmedborgare. Jag har rest med vår familj utan att oroa mig för att något ska hända oss. Men nu. Efter det här. Efter Paris 13 november 2015. Nu förstår jag inte längre villkoren. Vad är det jag ska välja bort? Hur ska jag försöka skydda mina döttrar genom att lära dem tänka klokt?

Gårdagens attentat är svårt att förstå vidden av. Och dess konsekvenser långt mycket större än det antal offer som fått sätta livet till. Jag pratar med min man, mina barn, grannen och i affären möter jag en kollega och samtalsämnet är givet för alla. Paris.

När terrorn slår mot civila offer rycks mattan undan. Vad är det jag ska undvika? Gå på en konsert? Åka tunnelbana? Eller äta en bit mat på en restaurang? Rädslan griper tag i oss. Skapar osäkerhet, misstro och begränsar oss. Jag vill inte leva så. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i en värld full av rädslor.

SVT ägnar hela nyhetssändningen till attentaten i Paris. Bilderna är svåra att ta in. Blomsterhav, tända ljus och parisare som gråter på gatorna. Nyhetssändningen avslutas med bilder på berömda byggnader från världens alla hörn. Operahuset i Sydney ljussatt i trikolorens färger. Globen och Branderburger tor. Jesusstatyn i Rio och WTC i New York. Bildligt enade med ett gemensamt budskap om att inte låta det onda segra.

Mina tårar rinner av ilska. Mina tårar rinner av sorg. Jag gråter för en värld som plötsligt känns hotfullare. Och allt jag önskar är att världens gemensamma kärlek ska räcka för att besegra våra rädslor.