Oj, ska jag bli en sms-person nu?

I dag har något konstigt hänt. Jag skickade ett sms till en person klockan 11.28. Det i sig var ju inte så märkligt, det anmärkningsvärda var att jag hade undgått att samma person hade mejlat mig klockan 08.35. Jag hade missat det! Det har nog inte inträffat de senaste sju åren. Typ.

Att jobba på en tidningsredaktion som levererar nyheter dygnet runt påverkar ens livsstil. Min har det påverkat rejält. Man lär sig snabbt att alltid vara ”på” och uppdaterad för att inte missa något. Som nyhetschef sitter man på ett ständigt mejlflöde som måste hanteras. Att försvinna från inkorgen någon längre stund funkade inte. Rätt som det var låg ett pressmeddelande där, eller något annat som skulle hanteras omedelbart, för vi ville ju givetvis vara först med det på webben.

Med en bra telefon går det att ha ständig mejlsynk så så fort ett mejl landade i lådan blev det synligt. Minut för minut, dag som natt, kvällar som helger. Jag tyckte det var toppen!

Som nyhetschef skulle man helst också alltid vara synlig. Satt man inte på sin stol vid desken fick man höra det av medarbetarna: ”Du måste vara på plats!” ”Jo, men jag satt i möte…”

Alltså, synlig och ständigt uppdaterad på mejl, sms, telefonsamtal, plus nyhetsflöden runtomkring blev en självklarhet. När jag bytte tjänst och började jobba som redaktionschef förändrades tidsperspektiven något, men jag var definitivt arbetsskadad så det räckte och blev över. Skickade jag ett mejl till en reporter visste jag att jag skulle få svar direkt, fick jag inget var vederbörande ute på jobb.

På något sätt tror man ju att alla, även utan för ens arbetsplats, hanterar sina elektroniska brevlådor likadant. Jag kunde bli enormt frustrerad när jag inte fick svar trots att det gått en timme. En timme!!! Det är ju obeskrivligt lång tid. Jag tyckte att det var jättekonstigt med folk som sa: ”vill du nå mig snabbt så skicka ett sms”. Vaddå, läser de inte sin mejl?

När min man sökte ett nytt jobb för ett par år sedan skulle han göra ett webbaserat mejltest. Det gällde att på tid hantera mejlflöden enligt vissa förutbestämda koder. Några skulle flaggas om de hade ett visst ord i ämnesraden, andra skulle skickas vidare om de kom från en viss person osv. Jag smög fram och kikade över axeln en kort stund tills jag insåg att jag nog störde. Men å vad det kliade i fingrarna. Jag ville så gärna visa hur duktig jag var på att hantera mejl, hur snabb jag var, vilken superkoll jag hade, hur strukturerad jag var på mappsystem, ja förmodligen en av de tio bästa i Sverige. Jojo, vilka skills! Hurra!

När jag lämnade ST rensade jag i min jobbmejl, lite elektronisk feng shui så där. Förutom en inkorg som var smockfull med rödflaggade e-post som borde ha hanterats för länge sedan, fanns cirka 15 mappar döpta efter innehåll. I vissa av mapparna fanns en mapp i mappen. Jag slängde nog 3/4 rakt av. Jag tvingades inse att mina ”skills” snarare låg i att samla än i att hantera.

Nu har jag inte längre realtids-synk i telefonen. Det är en kostnadsfråga när man ska betala det själv. Och frågan är om personen som inte fick ett svar med vändande post behöver ett debriefing-samtal, han är ju ändå en före detta kollega. Dessutom behöver jag nog lite debriefing själv också, är liksom fortfarande smått chockad.

Insikten börjar sjunka in. Jag kommer att bli en ”vill du nå mig snabbt så skicka ett sms”.