Sammanhangen är bilden av dig själv

Sammanhang. Den sociala kontexten vi lever i. Vi är med och formar sammanhangen med det vi bidrar med, men vi formas också av dem vare sig vi vill eller inte. Vi får roller vi vill ha eller som andra tycker att vi bör ha. Vi placeras in i fack och hierarkier för att det är praktiskt.

Sakta men säkert börjar det sjunka in att jag lämnat ett ganska stort sammanhang bakom mig. En arbetsplats upptar merparten av ens vakna tid så det är självklart att det är något som formar en. När jag läste tidningen i morse rann tankarna plötsligt iväg precis som vanligt: ”nu har det varit misspass flera dagar i rad och det ser verkligen inte bra ut, läsarna kommer ringa, för att inte tala om annonsörerna, alltså borde jag ringa till tryckeriet när jag kommer till jobbet om nu ingen annan har gjort det, men det har säkert redan någon hunnit göra då, ja jag börjar med att klicka upp tryckerirapporten…”

… men stopp. Jag har ju slutat. Det är inte längre mitt sammanhang. Nio timmar av min vardag har bytts mot en ny kontext. I den gamla är jag inte längre kvar, mina tankar, mina idéer som rör tidningen har jag ingen daglig nytta av längre…

Bilden av mig själv som redaktionschef och nyhetschef på Sundsvalls Tidning har varit en ganska stor del av min identitet. Nu ska den ersättas med något annat.

Mina sammanhang är, precis som alla människors, flera. I min familj är jag fru och mamma. Vi lagar mat och bakar tillsammans jag och ungarna, de vet att jag gillar det. Vi läser och sjunger, spelar gärna lite piano medan äldsta dottern kompar på fiol och den yngsta spelar trumma. Jag gillar trädgårdsarbete lika mycket som min man hatar det. Han skulle nog helst ha en asfalterad baksida. Men det är okej för jag påtar gärna på.

Å andra sidan… jag hatar att betala räkningar och får rysningar av allt som innehåller lösenord och siffror. Men det gör inte min man. Han ser ut att gilla det där med att summera och föra över och greja (tror jag…). Det är i alla fall så vi har formats av vår snart 17 år långa relation, vi gör olika saker och är nog rätt nöjda med det.

Ett annat sammanhang är Vox Viva, den sångensemble jag sjunger i. Där sjunger jag alt och är för närvarande sekreterare i styrelsen. Sekreterare och ordförande är poster som ständigt verkar återkomma i mitt liv. Det började redan i elevrådet på lågstadiet och jag tror på något sätt att jag dras till de uppdragen för de har varit många genom åren. Och vid det här laget känner jag mig själv… jag kan liksom inte låta bli att engagera mig. Tidigare idag hade jag och vår dirigent ett möte tillsammans med en av stadens präster inför en produktion vi ska göra i början på nästa år. Det är alltid lika roligt när det väl börjar lossna, när idéer översätts till handling, när innebörden i en text kan bli ett sceniskt uttryck. Och jag älskar det lika mycket varje gång. Det är ett sammanhang där jag får ge uttryck för kreativitet i flera dimensioner.

Men min nya ”nio-timmar-varje-vardag-kontext” då? Vilka nya sammanhang ska jag fylla det med. Jag insåg idag att det både kändes lite tomt och förvirrande men samtidigt pirrigt. Jag vet ju inte vilka nya sammanhang som väntar runt hörnet. Som kommer att forma mig och som jag får vara med och sätta min prägel på.

En sak har dock sjunkit in. Jag tror att de nya sammanhangen, de nya kontexterna måste få ta lite tid. Liksom en på sikt förändrad bild av det som är jag.