Fotogenique för ett ögonblick

Jag blev fotograferad häromdagen. I ateljé av Kristofer Lönnå.
När jag kliver in i den gråmålade lokalen känns det som jag kommer med andan i halsen. Han står och mixtrar med gigantiska paraplyer, höjer, sänker, ställer in. Vi ska ta bilder till Mediegruppens hemsida.

”Förlåt om jag blev sen, men jag hamnade i en klädkris”, säger jag.
”Ingen fara, hur då klädkris?”, svarar han.
”Jamen, alla mina nya kollegor har kavaj på bilderna. Jag har ingen, äger ingen, vill inte äga någon, och så hade jag tänkt ut en kombo men så blev det knasigt och nu blev det så här”, säger jag och drar i min stickade tröja.
”Det blir jättebra”.
Jag undrar det. Men så sätter vi igång.

Jag gillar inte att vara med på bild. Faktiskt inte alls. Jag känner mig besvärad i fotograferingsögonblicket och får alltid till någon konstig min.
Hemma hos mina föräldrar finns massor av album med bilder på mig och mina syskon. Jag ser inte ”normal” ut på en enda bild. Spelar tarzan, är utklädd till spöke, gör knasiga miner, hänger i knävecken i någon lian. Jag var liksom inte den där söta flickan, den gulliga tjejen, den snygga i nian, den balla på gymnasiet. Nej. Jag var bara jag. Och såg hellre till att göra en rolig min än få till ett fördelaktigt smajl.

Jag kan beundra dem som alltid är oklanderligt klädda. Det är vid tidiga morgonlämningar på förskolan som man avslöjar sig. När man kommer jäktad och skor och ytterplagg åker av för en stund. Jag blir imponerad av mammor vars outfit alltid är genomtänkt, har snygg frisyr och oklanderligt smink. När jag möter dem är det med en blandning av avund och beundran. Det är då jag kan upptäcka att det är hål på mina strumpor, som jag inser att jag är osminkad och som jag försiktigt försöker piffa till min frisyr. Det är självfallet inte så att jag går klädd i säck och aska, men man kan sammanfatta det med att jag är lite ojämn i mitt klädengagemang. Och att jag alltid prioriterar att sova tio minuter till.

Vad jag förstått har journalister ryktet om sig att vara den kanske sämst klädda yrkesgruppen. Sämst vet jag inte men man kanske kan koka ner klädseln till funktionell och fotriktig. Jobbar man som reporter vet man aldrig vad man skickas iväg på så man gör klokast i att ha hyfsat oömma kläder och skor man kan kliva fram i. För vem vill åka ut på en skogsbrand i kjol och högklackat?
När jag sedan blev chef och mest satt bakom ett skrivbord var klädkoden liksom etablerad så då kändes det schizofrent att plötsligt gå i kostym.

Men en konsult då? Vad har en sån för kläder på sig? Är kavajen ett måste? Innan fotograferingen letade jag i min garderob. Ylletröja på ylletröja och koftor i giv akt.
Ett av mina favoritplagg är en Odd Molly-tröja, en sån där man knyter med ett litet band vid ena sidan. Den är liksom som en kavaj, fast den inte är det. Den börjar bli rätt sliten och jag har länge letat efter en liknande. Min förklaring när expediterna frågar om de kan hjälpa till är… ska vi säga, kreativ: ”Jag behöver en tröja som är som en kavaj, fast jag vill inte ha en kavaj…” ”Jaha…?” Jag kan säga att hittills är det ingen som lyckats plocka fram ett sådant plagg.

När fotograferingen var avklarad messade jag en före detta kollega och skrev att jag undrade om Lönnå tyckte att jag var lika hopplös och obekväm som jag kände mig i stunden. Han svarade att ”han brukar kunna råda bot även på hopplöshet”. Vilken gåva!

Sedan gick jag raka vägen och köpte mig en ny jeansjacka.
Det är ju ingen kavaj. Men ingen tröja heller. Och snygg som få!