En kärlekshistoria från 1914

Jag var precis på väg att packa ihop datorn och den gamla dagboken när ett litet tummat vykort ramlade ur boksidorna. Framsidan föreställer en målad bild av Storgatan i Råå, möjligen ett kolorerat foto av färgställningarna att döma. Men jag blir osäker… fanns den tekniken 1914? Jag vet inte.

Men det är baksidan som väcker mitt intresse. Vykortet är adresserat till ”Herr Erik Axelsson, Tortäppan, Hedensö” och har poststämplar från såväl Belgviken som Hedensö. De måste ha varit tillräckligt stora för egna postkontor för 100 år sedan – i dag är den ena mest en samling hus, den andra ett miniatyrsamhälle.
Portot skvallrar om att avsändaren lagt ner 5 öre på ett grönt litet frimärke med Gustav V på. Den vackra handstilen är skriven upp-och-ner jämfört med adressaten. Ni vet så där som man skrev när man var liten och ville försvåra för obehöriga att läsa texten. Frågan är om inte det upp-och-nedvända meddelandet inte snarare drog till sig nyfikna postkassörskors blickar. Och kanske var det också avsikten:

”Mången önskar nog att vid Eriks sida vandra, men nog hoppas jag ändå att jag glad skall seger vinna! Glöm ej dessa rader små, du skall uti mig en god och ädel maka få.”

Vilket frieri! Vykortet är inte undertecknat. Och inga datum syns på stämplarna.
Vem var kvinnan som skickar upp-och-ned-vända vykort till min pappas farfar? Var det hans blivande fru Ingeborg eller någon annan flamma? Det verkar onekligen ha varit konkurrens om karln.
Jag räknar baklänges och inser att något måste hända snart. Min farmor Karin föddes i början på maj 1915 och ännu har han inte skrivit en rad om Ingeborg, farmors mamma. Och nu är jag snart framme vid sommaren.

Jag har verkligen bokstavligen ramlat över en skatt. Jag har en begynnande kärlekshistoria anno 1914 i mina händer. Till en början tyckte jag att den gamle släktingen mest skrev om väder, vind och skogsbruk. Men allt eftersom dagbokssidorna tyds får jag höra om politiska möten ute i stugorna, ilskan gentemot högern och den tyskvänlige Sven Hedin, de upptrappande oroligheterna inför första världskrigets utbrott i juli.

Hittills har jag fått lära mig hur lång tid det tog att gå till fots från Näshulta, där jag är uppväxt, och in till Eskilstuna, en sträcka på cirka två mil. Jag har fått veta att man gick till fältskären när man hugger sig med en yxa i höger stortå. Och att konvalescensen för operationen av ett ljumskbråck var närapå en månad. Och att det verkade finnas någon form av sjukkassesystem, dock oklart hur det fungerade.

Jag ser fram emot att lära mig mer. Och inser att jag får lite dåligt samvete över att jag inte själv skriver dagbok. Vad skulle framtidens generationer år 2113 vilja veta? Vad skulle de häpna över när de läste om hur jag levde mitt liv? Tanken hisnar.